Hemligheter inom äldreomsorgen, del 3: Rasism och demens - en blandning av tabun


Jessica Jonson avslöjar varför kulturella och generationella skillnader har gjort rasism till en "tågkrasch på väg att hända" inom demensomsorg.

Vi lever i ett multikulturellt samhälle där rasism, ganska självklart, är ett dåligt ord, och där rasistiska kommentarer tack ock lov inte längre är tolererat. För yngre människor är det här ett klart och enkelt meddelande, ett som vi har växt upp med och inte har några svårigheter med att acceptera. Själv så växte jag upp i New York, Hong Kong och London där de flesta i min kompisgrupp bestod av personer av olika raser och nationaliteter och det var helt enkelt en del av det normala livet. För äldre individer som kanske växte upp i en värld som var mycket mindre tolerant, inklusive mina föräldrar som växte upp i en småstad i norra Sverige och en liten ort i södra USA, är meddelandet ett som de måste lära in senare i livet.

Så vad är det som händer när dessa seniorer - en stor majoritet av dem som har måst att lära sig att välkomna kulturell mångfald - blir diagnosticerade med demens och börjar förlora sin sociala medvetenhet och kompetens? Lägg också till tendensen att leva mer kreativt i det förflutna - kanske t o m glömma de kulturella normerna som finns i nutiden - så är det ganska troligt att de kommer att börja göra kommentarer som, år 2019, har potentialen att orsaka personliga förolämpningar och kanske även upprördhet.

Självklart så orsakar demens människor att säga generande saker; de "självcensurerar" ju inte längre eller funderar på konsekvenserna av en kommentar innan de slänger ur sig den - och det är inte deras fel. Familjer och andra närstående blir snabbt vana vid det här och lär sig att hantera det. Men trots det så är rasistiska kommentarer svårare att helt enkelt ignorera, skaka av sig med lite humor - eller att glömma. Det är egentligen inte så konstigt att familjevårdare och anhöriga blir otroligt stressade över vad personen med demens "kan komma att säga" och till vem. Faktum är, för många anhörigvårdare kan det kännas som "en tågkrasch på väg att hända".

"Mamma hade ett helt fantastiskt team av vårdgivare men hon höll hela tiden på att säga att hon inte tyckte om den svarta kvinnan med den stora rumpan, det var så otroligt fruktansvärt", säger Lillemor. "Mamma hade alltid varit en sådan snäll, omtänksam person och hennes vårdgivare tog det med en nypa salt men själv så var jag helt chockad och så orolig över vad hon skulle vräka ur sig nästa gång. Och det var faktiskt riktigt upprörande att höra hur otrevlig hon var och en sådan - ja, du vet, rasist! Jag skämdes över min mamma och det gjorde ont i hjärtat".

Och låt oss också komma ihåg att på många ställen runt om i världen så är en stor mängd av de professionella vårdgivarna individer som är inflyttade till sitt nya hemland - som gör otroligt känslomässigt och fysiskt slitande arbeten till alltför låga löner - och som kanske inte ens hunnit lära sig det nationella språket fullt ut. Rätt eller fel så kan detta också orsaka praktiska problem för en del äldre individer, oavsett om de har demens eller inte.

Christianne fann sig själv i en frustrerande situation när hon försökte hitta ett lämpligt omsorgsboende för sin pappa. "Vi hittade ett fantastiskt omsorgsboende men de flesta av vårdgivarna där hade inte franska eller engelska som deras 1:a eller 2:a språk", säger hon. "Pappa, som är 94, var så pass förvirrad redan att det inte var rättvist mot honom eller vårdgivarna att försöka få det fungera med olika språkbrister, vilket ledde till att vi tackade nej till platsen." Christianne erkänner att hon var alldeles för generad över det för att vara ärlig mot personalen på äldreomsorgen, egentligen rädd för att hon skulle bli anklagad för att vara rasist. Självklart kan det vara så att en del människor med demens faktiskt är rasister - jag har träffat på många sådana själv och vi kan inte skylla allt på demens - men min gissning är att de allra flesta faktiskt inte är det och därför är det otroligt viktigt att vi ALLA försöker att kännas vid och erkänna den stora skillnaden, samtidigt som vi accepterar att rasistiska kommentarer ske och sker ibland men att de nödvändigtvis inte innebär att personen med demens faktiskt är rasist. Det som räknas mest kanske är hur vi, som en multikulturell generation, lär oss att hantera de här tydligt svåra och potentiellt splittrande biprodukterna av demens. Att tyst vrida på sig eller bli inombordes upprörd när en person med demens gör en öppet nedlåtande rasistisk kommentar kommer aldrig att förändra någonting, men en ärlig och öppen debatt kan kanske göra det. Det kanske också kan få alla att känna sig mindre obehagliga till mods genom att avslöja ytterligare en av demensområdets välkända men outtalade hemligheter.

Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar

OMSORGSAKADEMIN - när livskvalitet är viktigast.

Kontakta oss  i Sverige här

© 2001 - 2020 by Omsorgsakademin  All rights reserved.