Drömmar, Minnen & Vanföreställningar: Vad är verklighet för personer med demens?

January 20, 2019

 


Jag ringde min mors goda vän Kristina nyligen för att önska henne en riktigt trevlig 86-årig födelsedag - och för att diskret kolla effektiviteten av det läkemedel för demens som jag uppmuntrade henne att ta efter att hon till slut gick med på att se en geriatriker för 6 månader sedan. 


Efter att i åratal försökt övertyga henne, var jag överraskad över att hon slutligen höll, med motiveringen att hon själv hade upptäckt att hennes minne verkligen inte alls fungerade som vanligt och det skrämde henne. 

 

Under vår timmeslånga samtal (utvärdering) då vi täckte politik, religion och livets mening, var jag mycket glad att höra att Kristina lät mycket klarare än vad hon hade gjort på mycket länge - ett tecken på att läkemedlet fungerade. Men sedan...plötsligt kastade hon in en bumerang.

"Åh Cathrine, jag blev så exalterad när vi fick ditt meddelande på telefonen igår om att du skriver på en till bok - är den här också en bok om demens för anhöriga?"

"Ummm, nej Kristina, jag lämnade inget meddelande."

"Jo men det gjorde du visst! Du sa att du skulle ringa idag för att gratulera mig och berätta mer om din nya bok."


Fasiken också, och vi som gjorde så väl. Jag lyckades övertyga henne till slut om att hon säkerligen bara hade haft en livlig dröm eftersom jag alltid ringer till henne på hennes födelsedag men, hon började att gråta av rädsla för att "tappa förståndet" som hon uttryckte det. Jag kände mig hemsk, som om att jag kanske skulle ha hållit med i hennes "historia". Men då hade jag fått ljuga om att skriva en ny bok. Det hade förstås inte varit katastrofalt. Jag blev dock så överraskad och ville inte göra saken värre genom att säga till henne att hon hade vanföreställningar (falska övertygelser som sker med demenstillstånd) så jag försökte bara göra saken bagatellartad och hänvisade till hur vår hjärna lätt kan spela oss ett spratt.  

 

Sen sade hon tyst, nästan viskande, att hon också hade återkommande episoder av déjà vu. "Cathrine, min familj tar mig till olika ställen, som en ny restaurang, och jag får en sådan stark känsla av att jag redan har varit där, även om de försäkrar mig om att jag inte har det. Tror du att déjà vu är en del av den här demenssaken som jag har?"

"Åhhh, kanske, men jag skulle inte oroa mig om déjà vu eller livliga drömmar - de sakerna börjar ske för de allra flesta när vi blir lite äldre. Kom bara ihåg att du kan lita på det som din familj säger till dig - och skratta tillsammans med dem om och när det blir galet, okay?"

 

Jag skyndade mig till datorn för att söka mer om demens, drömmar och déjà vu och hittade svaret att eftersom drömmar är förvarade i långtidsminnet, om en person med demens och förlust av korttidsminnet ser någonting som påminner dem om något från en dröm, kan de tro att de upplever det i verkliga livet och har den där särskilda känslan av déjà vu.
 

Det som händer är att allteftersom kort- och långtidsminnet börjar försvinna, kommer minnena som finns kvar att uppfattas som individens befintliga verklighet. Så säg t.ex. att du är 75 år gammal, men har sådan förändringar i din hjärna av demensen att du tror att det är 1959 - du uppfattar dig själv som om att du endast är 25 år gammal.  Och då din bror också är i 70-årsåldern så skulle du uppfatta honom mer som en far till dig eftersom du tror att du och din bror bara är i 20-årsåldern. Det här är anledningen till att allteftersom demens fortskrider, börjar föräldrar ofta tro att deras egna barn är deras föräldrar.

 

Personer med demens lever ibland i det förflutna
 

När jag tog hand om mina föräldrar, som båda hade Alzheimers, såg jag själv att människor som har demens många gånger lever i det förflutna, och förvirrar det förflutna med nutiden. 

En dag tittade min kära mamma rakt på mig och frågade för första gången, "Gumman, var är din lillasyster - var är Cathrine?
Av någon anledning  fick jag omedelbart en klump i halsen och mitt hjärta kändes som om det skulle brista. Instinktivt frågade jag henne, "Um, hur gammal är Cathrine nu?.
"Jag tror att hon är runt tio."
"Åhhh, vet du vad? Hon är hos moster Anna och morbror Raj, på landet över sommaren. (Jag tog inspiration från en faktiskt händelse och hoppades att det skulle hjälpa.) Hon ringde i morse för att berätta hur roligt de har det och att hon fick en stor fisk! Hon bad mig ge dig en stor kram när du vaknade."

När jag lutade mig fram för att ge henne kramen kunde jag knappt hålla tillbaka min tårar, hon log så brett och gav uttryck för en sådan stor suck av lättnad att hennes lilla flicka faktiskt var i säkra händer. Jag kan inte ens föreställa mig hennes fara om jag hade berättat för henne att hon inte hade någon liten dotter, när hon var så övertygad om att hon hade det. Det var dock intressant, eftersom nästa dag så kände hon igen mig som hennes enda (vuxna) dotter...och jag var noga med att inte säga någonting om fisk! Den avgörande upplevelsen fick mig att förstå hur viktigt det är för familjer att veta hur de ska reagera till frågor som dessa för att förhindra onödig ledsamhet. 

Jag började också fråga mina föräldrar hur gamla de var eftersom de många gånger sade att de var mycket yngre än deras 79 och 84 år. Sen förstod jag varför individer med demens så många gånger inte känner igen sig själva i sin spegelbild - de förväntar sig se en mycket yngre person! När jag väl visste vilken ålder och verklighet mina föräldrar levde i så var det mycket enklare att bara spela med och följa deras berättelse. 


Mina föräldrars vårdgivare och jag själv diskuterade många gånger det faktum att när mamma hade en "episod", var pappa klar som en klocka. Och när han hade det var hon helt klar. (Och många gånger var de båda helt normala när vi besökte deras läkare!) Det blev till slut ganska komiskt eftersom vid vissa tillfällen sa den av de två som inte hade en episod att den andra "började tappa verklighetsförankringen". Det gäller att kunna vara öppetsinnad och flexibel i sitt tänkande, och agerande, med individer med demens för att kunna följa deras resa dit den där dem. Och oss. 


Om du vill veta mer om vanföreställningar och demens, kontakta oss på OMSORGSAKADEMIN. 

Cathrine Frye - läkare, forskare och handledare - som med sin passion för att förbättra livskvaliteten för världens seniorer, är passionerat engagerad i äldreomsorgsfrågor. Med sin härliga och frikostiga personlighet, och sin djupa kompetens som läkare och forskare, är Cat (som hon kallas) en mycket efterfrågad handledare för ledande sjuksköterskor och direktörer inom äldre- och hemvårdsbranscherna. ​Hon arbetar ofta internationellt som konsult för organisationsledningar och börsnoterade företag som stöd i deras utvecklingsarbete inom äldrevården och omsorgen.​Tillsammans med David, har Cat också författat ett antal handböcker för anhöriga och medarbetare inom äldreomsorgen.

#demensomsorg #äldreomsorg #socialomsorg

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Utvalda inlägg

Djurterapi på Omsorgsboenden - 5 Fördelar + 5 Steg

April 2, 2020

1/10
Please reload

Senaste inlägg