Hemligheter inom demensomsorgen, del 2: Bilkörning, demens och lagbrott

Jessica Jonson avslöjar varför så många personer med demens fortsätter att köra bil trots att de egentligen inte borde göra det och avslöjar de olagliga åtgärderna som anhöriga har avslöjat att de tar till för att hålla sina närstående - och andra - säkra på vägarna.

Harry var en pensionerad affärsman som hade levt med demens i sju år. Nu, när han var i mellanstadiet, så glömde han ofta bort att hans hustru hade gått bort och han blev alltmer förvirrad och skör. Efter en fallolycka i hemmet som slutade illa, var han förd till sjukhuset där personalen var chockade över att hitta bilnycklar i hans jackficka. Harry, som bodde ensam, körde fortfarande bil.

När en god vän berättade för mig om Harry så blev jag inte alls förvånad. Jag borde kanske ha blivit lika chockad som sjukhuspersonalen men jag visste, utifrån mitt arbete på OMSORGSAKADEMIN att indivder med demens många gånger sätter sig bakom ratten trots att de mest sannolikt inte skulle. När jag ser tillbaka på min egen mormor - som också var drabbad av denna förödande diagnos - så vet jag att hon skulle ha stoppats från att köra bil långt innan hon faktiskt blev det. Jag kommer faktiskt ihåg att hon började köra på fel sida av vägen en gång när hon plockade upp mig från mataffären så att jag skulle få skjuts med henne hem men, trots att jag berättade om händelsen för min mamma och min moster så blev konsekvenserna bara att de såg till att ingen av oss barnbarn åkte med henne igen. Hon blev inte av med sitt körkort förrän 6 år senare.

Så vad säger lagen?

Lagen säger förstås ingenting direkt om demens eller kognitiva nedsättningar. Men för att kunna köra bil - ha kvar sitt körkort - måste man uppfylla de medicinska krav som ställs. Om man inte anmäler det självmant - vilket de flesta inte gör - kan ens närstående eller läkare anmäla det. Det är också viktigt att poängtera att de allra flesta individer som undlåter att rapportera det själva inte gör det med syftet eller tanken på att de bryter mot lagen, tvärtom skulle de med sannolikhet bli förfasade över tanken på att så är fallet. Men de är i de tidiga stadierna av tillståndet, och tycker inte att deras körning är påverkat, så de känner helt enkelt att det inte är nödvändigt att meddela någon än.

Det här är en del av den förnekelse och det stigma som kommer med demens. Och förresten, det kan vara så att de har rätt. En demensdiagnos bör aldrig innebära en per automatik körkortslös tillvaro - en del klarar av att köra säkert under många år. Men problemet är, när tillståndet väl fortskrider till den nivå att körförmågan kan vara åsidosatt, kan personen med demens oftast inte uppmärksamma det själv utan det måste komma från någon annan. En läkare kan och bör faktiskt informera Trafikverket - och många gör det - om de är oroliga för en individs körförmåga, vilket också anhöriga och vänner också kan göra. Däremot, om en yrkesverksam person inte agerar (för att hen helt enkelt inte är medveten om situationen) och anhöriga tvekar eftersom de känner sig illojala eller är oroliga över eventuella eftergifter som kan drabba dem personligen, då kan det faktiskt vara så att individen med demens fortsätter att sätta sig bakom ratten. Så vems ansvar är det? I vårt fall så var det förstås så att min mormor inte ens var medveten om hur dåligt hon körde. Hennes läkare tyckte inte att det var hans ansvar, min mamma och min moster visste faktiskt inte att det berodde på demens - eller ens riktigt att det var så illa - och min morfar dolde det. Att acceptera att hans hustru inte längre skulle köra innebar också att han i så fall hade fått lov att acceptera att hon hade demens - vilket var någonting som han helt enkelt vägrade att göra. Givetvis är det så att, trots att deras körkort blir indraget, så finns det inga garantier för att en person med demens faktiskt slutar att köra bil. För en del är det ett sådant rutinmässigt beteende att hoppa in i bilen och köra iväg, att de fortsätter med det helt enkelt för att de glömmer bort att de inte borde göra det.

Så hur farligt är det här beteendet?

Det finns vetenskapliga studier som föreslår att neurologiskt nedsättande sjukdomar såsom demens försämrar körförmågan och ökar risken för en bilolycka men hur mycket är fortfarande oklart. När läkaren Peter Holden en gång konstaterade att, att tillåta individer med demens att köra bil var "lika farligt som att släppa ut dem med ett skjutvapen" så fick han många andra experter emot sig som menade att han hade en skrämseltaktik och initierade rädsla bland andra människor. Dr Holden sa också att det var omöjligt att beräkna hur många personer med demens som faktiskt befinner sig på våra vägar, något som med stor sannolikhet stämmer. Min åsikt är att det här troligtvis är en problematik som kommer att öka med epidemiska proportioner, om ingen vågar prata om det.

Tack och lov så är berättelser om olyckor och bilkrascher orsakade av personer med demens i dagsläget sällsynta, men när de sker så tenderar det att bli stora nyhetsrubriker. Och det gör förstås att det inte kommer som någon överraskning att det här är ett känsligt ämne för många familjer. Vid dialoger med Alzheimers Associationen och vid en titt på deras forum, är det tydligt hur mycket oro och rädsla som det kan orsaka, med familjer som tar till allt mer desperata taktiker för att förhindra att deras närstående kör bil, allt från att gömma eller "tappa bort" bilnycklarna och ta bort bilbatteriet, till att få en mekaniker att ta bort bilmotorn - en del taktiker och metoder gränsar t o m ibland till det som är olagligt. Men om alternativet är att tillåta en potentiellt farlig bilförare ut på vägarna så är det faktiskt enkelt att se - och förstå - varför de väljer att göra det.

Lite ironiskt kanske men bilfärder kan fortsätta att vara tillfällen för (livs)fara för personer med demens trots att de inte längre kör bil. Jag har träffat på en familj som berättade för mig att de, långt tillbaka i tiden, kontaktade en bekant som var mekaniker, för att få hjälp med att koppla bort låsmekanismen på passagerardörren eftersom deras far konstant försökte få upp bildörren mitt under bilfärderna - och skrämde slag på hela familjen. Jag är övertygad om att det, även på den tiden, inte var lagligt att göra det men det var den bästa lösningen den desperata familjen kunde komma på för att förhindra en allvarlig olycka eller skada, och jag vet att många andra tar till liknande metoder av samma skäl varje dag.

Allteftersom vårt samhälle möter en enorm mängd individer med demensdiagnoser så är det definitivt dags ör en öppen, fullständig och rak debatt om de hemligheter inom demensomsorgen. Det är bara då, när allt är ute i det öppna, som vi kan hoppas på att förhindra tusentals personer från att bryta mot lagen, eller ännu värre, oavsett om de är medvetna om det eller inte, för att göra våra vägar tryggare för alla som befinner sig på dem.

Jessica Jonson är administratör och SÖDERSTEDTS stjärnskribent. Med sin erfarenhet och härliga personlighet - och en aldrig sinande nyfikenhet och vilja till utveckling - är hon den självklara research-ledaren. Jessica är inte bara Certifierad Demensvårdsspecialist och instruktör för utbildningen Certifierad Demensvårdsspecialist för Anhöriga, hon är också Certifierad Mindfulness instruktör och ett uppskattat idé-bollplank hos våra klienter och studenter. #demensomsorg #äldreomsorg #demens #alzheimers #seniorliv #OMSORGSAKADEMIN

Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar

OMSORGSAKADEMIN - när livskvalitet är viktigast.

Kontakta oss  i Sverige här

© 2001 - 2020 by Omsorgsakademin  All rights reserved.