Search

Hemligheter inom demensomsorgen #1: När vårdgivare låser in sina älskade familjemedlemmar

OMSORGSAKADEMIN skapades för att utbilda och rådgiva individer inom äldre- och demensomsorgen om hur de kan arbeta och agera på ett sätt som skapar en värdigare omsorg.


Vi har träffat på inte hundra utan tusentals närståendevårdare under hela vårt teams gemensamma karriärer som beskriver situationer där de har agerat - känt sig nödgade att göra sådant - som de aldrig i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att de skulle göra, mot sin älskade familjemedlem.

Inte en enda av dessa individer har gjort det som de har gjort av elakhet, många har varit desperata att lösa en situation som de inte har upplevt sig ha möjlighet att lösa på annat sätt - i många fall har den upplevelsen visat sig stämma när vi har tittat på fakta. Och det mest tragiska, i samtliga fall har de känt skam och skuld samt betvivlat sin förmåga att vårda - ibland sin kärlek till - sin närstående.

I den här artikelserien ska vi titta på några av dessa s.k. hemligheter som förekommer inom demensomsorgen specifikt, för att belysa att det förekommer och för att lyfta vikten av att ge stöd till ALLA dem som vårdar äldre.

Försvunnen från hemmet

De orden kan vara grunden för en obeskrivlig rädsla och oro om du vårdar en individ med demens. Men hur förhindrar du att en kär närstående går vilse - eller ännu värre - när de går ut? Medan personer med demens njuter av sin frihet finns det inget sätt att förneka att de är sårbara och kan vara i större farorisk för diverse händelser när de befinner sig i "världen utanför".

Nyhetsrubriker om en person med demens som har gått vilse, blivit överkörd eller dyker upp på ett sjukhus många mil hemifrån, är en kraftig, regelbunden påminnelse om potentiella faror. Det är inte särskilt förvånande mot den bakgrunden att många närståendevårdare tar till desperata metoder. Att låsa ytterdörren och lämna sin närmaste inne är inte direkt någonting som de vill göra - och de flesta känner sig extrem konfliktfyllda av det - men ibland kan det ses som den enda lösningen.

I sin egen berättelse om hur kan tog hand om sin mor Rose i boken The Little Girl In The Radiator så beskriver författaren Martin Slevin hur han låste dörren och gömde nyckeln varje kväll innan han gick till sängs, och han erkände också att han låste ytterdörren när han gick på jobbet på morgonen, med sin mor inomhus.


Vem som helst som har erfarenhet inom demensomsorgen vet att han inte är den enda. Varje dag, är det hundratals anhörigvårdare i Sverige som sannolikt gör samma sak någon gång under dagen - om än inte en hel arbetsdag, även om det givetvis mycket sällan är någonting som de diskuterar öppet. Vad är rätt?

Jag själv hade lyckan av att ha jättemycket hjälp när jag vårdade min egen mor. Jag har tre syskon och senare under hennes sjukdomsprocess så hade vi också en professionell vårdgivare, men det var ändå helt orealistiskt att tro att vi kunde ha ett vakande öga på henne 24 timmar om dygnet.


Jag kommer ihåg att jag var så orolig för att hon skulle ta sig ut ur huset (hon stod ofta framför dörren och pillade på dörrhandtaget och försökte öppna dörren - även om jag inte är säker på att hon visste att det var det som hon gjorde), att jag ibland låste ytterdörren innan jag gick in i köket för att laga hennes middag.

Och så den, en minnesvärd dag så glömde jag att låsa den och hon tog tillfället i akt att komma ut. Jag var helt hysterisk när jag upptäckte mitt misstag, jag sprang efter henne och sen så följde jag efter henne lite diskret för att se till så att hon inte kom i fara eller skadade sig. Till min stora förvåning så såg jag att hon var på väg till kyrkan. När hon inte kunde komma in för dörren var låst så vände hon sig bara om och gick hemåt igen.


Det fick mig att inse att hon faktiskt inte hade gått omkring helt planlöst så som jag hade trott, utan hon hade faktiskt ett mål med sin promenad - hon skulle till kyrkan - vilket var någonting som jag hade lärt mig i min certifierings utbildning till Certifierad Demensvårdsspecialist, i detalj, men som jag faktiskt inte hade förstått helt och hållet. Det fick mig att fundera på att alla de gångerna som jag hade hållt henne inlåst av "säkerhetsskäl" HAde det verkligen varit nödvändigt?

När jag ser tillbaka idag, och med den extra vetskapen jag har, så ser jag att jag hade mötts av samma frågor och problem som många andra anhörigvårdare möts med. Med all den kunskap jag har idag så vet jag att jag skulle ha följd den personcentrerade inställningen till demensomsorg - som vi på OMSORGSAKADEMIN dessutom föreläser inom - som föreslår att anhörigvårdare istället ska ha utgångspunkten att deras anhöriga fortfarande kan göra saker tills den tidpunkt nr det visar sig att de intekan det. Jag kanske skulle ha varit mer uppmärksam på teorin av att ta positiva risker; vilket möjligtvis skulle ha inneburit att jag låtit minmor gå ut på byn när hon ville men följt efter henne bara för att vara helt säker. Men skulle det här ha eliminerat behovet av låsta dörrar? Nej. Även med den mest ärofyllda och bästa viljan i världen så kan du helt enkelt inte alltid följa en närstående när de vill gå ut, eller lita på att de alltid kommer att vara OK. Dörrlås, fönsterlås och även GPS-spårnings apparater är, utifrån min personliga synvinkel, ibland en nödvändighet att använda sig av. Och självklart är det så att GPS-spårning för med sig en annan nivå av etiska dilemman för många personer, och användingen av dem skiljer sig åt kraftigt i jämförelse mellan exempelvis Europa och USA.

Demens är fortfarande ett sådant skrämmande ämne att många familjer känner att dialoger om det är alldeles för svårt. Föreställ dig en tid när en rakt dialog kan has med en närstående om vad som möjligtvis kan komma att hända senare och huruvida det är OK att använda en GPS-spårare - på samma sätt som vi nu pratar om olika behandlingsformer för t.ex. individer med cancer? Det finns inget som motvisar GPS-spårares effektivitet vid användning med individer som har en längre gången demensdiagnos. Det kan dessutom bli ett kostnadseffektiv alternativ till att ha en polispatrull ute för att söka efter en försvunnen person

Behovet av ärlighet är otroligt stort - även så, eller kanske mer så, från myndighetsindivider - och endast när vi har en öppen och rak dialog om demens, kan den börda som diagnosen kan innebära för närstående och drabbade helt komma ut i ljuset.

1 view0 comments